Om kompromisser och spanjorer

"Det finns andra världar än dessa", får läsaren berättat för sig gång efter annan i Stephen Kings enormt (enormt) långa fantasy-epos Det Mörka Tornet, och idag tänkte jag prata om tv-spelsvåld.

År 2005, när jag var fjorton år gammal, gjorde jag överenskommelse med mina föräldrar. Det var ett par veckor innan Capcoms astronomiskt hypade it-mammut Resident Evil 4 skulle släppas lös på marknaden, och jag skulle ha det spelet. Var rent av tvungen att ha det. Världens väl och ve stod på spel, tyckte jag, och mina föräldrar höll, som föräldrar bör, inte alls med. Det är nämligen så att om jag i min späda ungdoms oskyldiga år stod så långt bort från staketet, som i det här fallet får representeras av Jack Thompson, att jag mycket knappt ens kunde se konturerna av brädorna, stod min mor och far precis lika långt bort, fast på andra sidan. För er som inte vet är Jack Thompson en kraftig förespråkare mot tv-spelsvåld. Han skyller allt världens lidande på det, och är fullständigt övertygad om att kunde man inte skjuta prostituerade i Grand Theft Auto, skulle det inte finnas några religionskrig i världen. Ni ser nu dilemmat. Mitt enorma dilemma. Resident Evil var bara veckor bort, och jag hade fortfarande en mur hög som himlen att klättra över innan jag skulle få hålla det i mina egna händer.

Efter många debatter om moral, etik, fattigdom, politik, religion, börsen och tusen andra saker som egentligen inte hörde ämnet till kom vi hur som helst fram till en kompromiss. Jag skulle få köpa spelet (glädjen i ett barns ögon då de orden uttalades är svår att beskriva i ord) mot att jag lovade att aldrig fraternisera med våldsamma tv-spel igen. Tills jag blev myndig, alltså. Berusad av lycka och lättnad gav jag löftet, gav mig iväg till Borås och inhandlade den sista kopian av spelet dagen det släpptes, skohornade ner mig i min fåtölj framför fjortontumstvn och sköt glatt huvudet av första bästa bindgalna spanjor. Bättre dagar var sällsynt för en fjortonåring som mig.

Det finns andra världar än dessa. Mitt stående argument i frågan "kommer tv-spel att förvandla min lilla Anton till en serievåldtäktsman?" skulle ofta – och väldigt teatraliskt – kunna börja med den meningen. Jag tror inte att tv-spel gör barn mer våldsbenägna, och jag tänkte ägna återstoden av den här krönikan till att förklara varför.

Ett starkt argument för att barn skulle anamma våldsamheter de upplevt i spel är att det är de själva som genom mediet väljer att vara våldsamma. I en film blir man levererad våldet på en silvertallrik, och man har som tittare ingen makt att påverka händelseförloppet. I ett spel har man det, och därför väljer man själv om man vill skjuta den spanska farmaren i huvudet eller inte. Men så är det ju faktiskt inte riktigt. Jag tror att även om det är en till synes välgrundad tes, lider den av att vara en aning överanalyserande. Jag väljer istället att se på saken på följande vis: En spelares handlingar utförs med en, och endast en, baktanke: personlig vinning. Eller för att använda ett annat ord – poäng! Sedan de första tv-spelen skapades har upplägget alltid involverat något sorts poängsystem. Oavsett om det representeras av stjärnor, mål, respekt, antal nedskjutna flygplan eller fällda drakar spelar man alltid spel för att prestera högre än man tidigare gjort och få mer poäng. Väljer lille Anton att inte skjuta orchen som en sekund senare kommer att spela polo med hans huvud får han helt enkelt mindre poäng! Det har lika lite att göra med hans framtid som serievåldtäktsman som huset han bygger i Minecraft eller den promiskuösa grannen han försöker få till det med i The Sims.

Det finns andra världar än dessa. Och tur är väl det. Häromdagen på jobbet, när jag gick mellan trucken och syningslampan, slog det mig att jag kanske mot förmodan inte uträttar så mycket som jag kanske borde med mitt liv just nu. Jag bidrar visserligen till att människor i all gemenskap och välvilja kan supa ihjäl sig tillsammans på valfri parkbänk, men jag kände samtidigt att det inte riktigt var det jag ville ägna mig åt när jag var sex år och drömde om att bli arkeolog (jag gjorde faktiskt det, märkligt nog). Poäng representerar framsteg, och för många människor tror jag att framsteg är någonting absolut nödvändigt för att motivera sin vardag. Och om man inte gör framsteg i vardagen, vad kan då vara bättre än att efter veckor av slit äntligen slå sin brors omöjliga rekord på Raining Blood på expert i Guitar Hero, eller klura ut det med mest diaboliska pusslet i indieplattformspelet Braid? Det kanske är en annan värld än denna, och andra kanske inte tycker att den är lika viktig. Men varför inte? Att göra framsteg i någon värld är väl nog så viktigt, om inte annat för sin egen självkänslas skull, om man skulle ha problem med att göra det i den riktiga världen. Låt barnen (och de vuxna med, naturligtvis) spela sina tv-spel, och låt dem göra framsteg och samla poäng på sitt sätt. De blir inga våldtäktsmän av det, det kan jag gå i god för. Blommor kommer att växa på ängen oavsett om Anton sätter en pil i ögat på den där orchen eller inte. Det var allt för den här gången, och nu ska jag gå och sätta ett hagelgevär mellan ögonen på den där sinnessjuka doktorn med motorsågen i gamla goda Resident Evil 4. Good times!


 

           | 
LOGGA IN - BLI MEDLEM