Att inte bli bjuden på kalaset

Kanske hade jag tänkt skriva om något annat, men huvudet är fortfarande kvar i vad jag gjorde den här helgen: Jag och några vänner och projektkollegor hade premiär för en scenkonstföreställning som heter DYSPHORIA – en transtematisk vanföreställning. Projektet fick pengar i december förra året, och vi har jobbat hårt i drygt fyra månader för att göra verklighet av det. Det var första gången jag fick kulturstöd för projekt. Det var också första gången jag jobbade trans-separatistiskt, i stort sett bara med andra transpersoner.

Separatism är ett många gånger missförstådd och feltolkad strategi, tror jag. Bamse har lärt oss från låg ålder att verklig snällhet är att alla får vara med. Alla i klassen bjuds till barnkalaset. Utifrån det blir separatism obegripligt om en vill göra världen bättre – hur kan det bli bättre när en åtskiljer och separerar sig från andra?

Det fanns de som inte blev bjudna på barnkalas. Det finns de som inte blir det nu heller. Möjligheter till livets goda (och livets nödvändiga) fördelas inte jämt. Jobb ges till de som har kontakter. Segregationen i Göteborg, där jag bor, är ett väldokumenterat faktum. När vita personer tipsar om sina vita vänner till olika jobb så kallas det inte separatism, det kallas nätverkande.

Även när en blir bjuden så är vissa fester inte roliga alls. Folk spyr ur sig saker och förväntar sig att andra ska städa undan. Självkänsla krossas som vinglas mot finmattan.

Att tröttna
Att ligga på marken och skrika:
"jag ska ha ett eget kalas!"
Att önska sig speglar i present,
bara bjuda dom som aldrig blir bjudna annars

Att hälla glitter i kuverten
så dom öppnas i ett moln som skymmer världen
så alla som får ett förstår
att nu blir ingenting som vanligt
den här festen är vår

Separatism är som att hitta en vackert pyntad kalasinbjudan i brevlådan. Du går till festen i din finaste outfit och upptäcker att dom som är bjudna på den här festen är alla som inte blir bjudna annars. Ni har liksom skitit i den vanliga festen där alla ändå är douchiga, där ni känner er ensammast i världen, och gjort ett eget kalas.

DYSPHORIA kom till för att vi ville se vilka texter som skulle kunna skrivas, vilken musik som skulle kunna göras, i ett rum där transpersoner var i majoritet. Jag märkte att jag plötsligt kunde skriva om andra saker än trans – jag behövde inte längre representera en hel grupp. Kanske kände jag mig mer som en "vanlig" poet, som kunde utforska lite vad jag kände för. Jag skrev mest om Gud, dinosaurier och evolutionen. Det kändes som ett andetag.

Det var inte det kreativa paradis jag kanske får det att låta som. Bara för att vi alla är transpersoner betyder inte det att vi är likadana. Vi hade helt olika behov för att kunna jobba, inklusive vad som gällde för "arbetsro" (musik, samtal eller komplett tystnad), lagom långa matraster, inställning till skådespeleri... Allt sådant där som brukar kunna ställa till det i nya grupper, gjorde det i vår grupp också. Så klart. Även det kändes som en befriande självklarhet, ett andetag till: en cis-normativ omgivning försöker förenkla transpersoner (en extremt mångfacetterad grupp!) till enhetliga fördomar och berättelser (att födas i "fel kropp" osv). Men det är ju falskt. Vi befriar varandra när vi samlas och märker att vi är olika. Och vi kan fortfarande forma gemensamma agendor, mål och strategier för att göra livet lite lättare.

Det blev en fantastisk helg. Två gånger körde vi föreställningen, premiären var överfull, dagen efter nästan full så det blir fullsatt om en jämnar ut det, haha. Vi träffade så sjukt många fina personer, och hade eftersnack efteråt. Föreställningen var för alla – eftersnacket var bara för transpersoner.

Bamse, du menar väl, men om du hade kommit på vårt eftersnack hade du säkert tagit en massa space och pratat om hur mycket du tyckte om föreställningen och att du kunde relatera även fast du är cis-björn och att du verkligen är inspirerad osv osv. Och det är ju jättefint, Bamse. Absolut, du är den snällaste björnen i världen. Men ibland är det absolut snällaste en kan göra att förstå att om en är i centrum av alla kalas, alltid, så kanske en kan låta folk ha ett eget kalas. Nån gång ibland. Det finns fortfarande viktiga samtal som behöver bli av, som inte får bli avbrutna. De bästa kalasen tar en med sig ut i vardagen och lever av en lång tid, när saker blir jobbiga. Och transpersoner behöver, som alla: riktigt bra kalas. För att överleva, för att orka.

           | 
LOGGA IN - BLI MEDLEM