Det handlar om knark

Jag sitter på tåget mot Göteborg med min orangea resväska framför mig. Jag ska till hem till Surte, men måste innan det gå på ett möte radiomöte på Radio 88 angående vår nya hemsida. Jag måste vara med, jag är en av de tre som är ansvariga för 88′an på sociala medier.
 Jag är redan sen till mötet, men kan inte göra så mycket åt det just nu. Jag känner verkligen inte för möte idag. Jag känner en uppgivenhet, liksom att "Jag kan ju inte det där egentligen...". 
Alltid det där; jag kan inte. Jag kan ingenting. Varför starta jag ens upp ett företag? Varför fotograferar jag för? Jag kan ju inte det. Och radion, varför är jag där? Ingen som lyssnar ändå.

 Breder ut mig med min stora resväska i ett dubbelsäte på tåget. Ringer kollegan på radion och säger att jag blir sen, hoppas någonstans inombords att han ska säga 
"Du behöver inte komma om det blir stressigt för dig, Josefine.", men det gör han inte. "Okej – det är lugnt! Men då kommer du 09:20 ungefär?". "Joo..." svarar jag lite fördröjt.

Plötsligt så kommer en kille och sätter sig framför mig. Ganska ung, något år äldre än mig kanske. Han luktar konstigt, men jag kan inte sätta fingret på vad. 
Han har en tatuering på halsen. Hans födelseår ska jag senare få reda på. När han ser att jag tittar på den så försöker han få kontakt. Våra blickar möts och vi nickar åt varandra. Hej-hej. Han ler så finurligt på något vis. Ser rätt nöjd ut, men på det sättet han rör sig, sätter sig ned i sätet och som han luktar så tror jag inte att han alltid har varit sådär nöjd...

Jag sätter i hörlurarna och försvinner in i min egen värld igen. Allra helst vill jag hem och gömma mig och inte träffa några människor alls idag.
 Jag är psykiskt förkyld idag. Låt mig vara.

Han tittar på mig fortfarande. 
Försöker att inte möta hans blick.
Då sparkar han till min resväska lite lätt med ena foten. Jag tar av mig en hörlur.

"Ut och resa?" frågar han.
 "Nej. Inte direkt." svarar jag.
"Nähä?" säger han förvånat. Fortfarande det där finurliga leendet på läpparna. 
"Jag har varit i Sollebrunn." 
"Hah, wow. Vart ska du nu då?"
 För ett slag tänkte jag "det har inte du med att göra" eller ifrågasätta varför han undrar det, men samtidigt kände jag att det inte var läge för det. Han hade inte gjort något ont, så jag svarade och berättade vart jag skulle. Berättade att jag bodde i Surte, hur jag hamnade där och sånt där.

"Vart ska du själv någonstans då?" frågade jag. Han blev tyst en liten stund, sedan svarade han 
"Stan." 
"Jaha, okej." svarade jag lika kort, antog att han kanske inte ville prata om det. 
"Östra. Jag ska till Östra." sa han sedan.
 "Oj, är du sjuk?" frågade jag, som ett litet barn. 
"Nja, eller...lite kanske. Jag ska få Metadonbehandling."
 "Oj. Varför då?".

Jag är ärlig och nyfiken, jag vill veta. 
Han är ärlig och öppen, han berättar.

Här börjar en djup och lång konversation om missbruk av alla de slag, men mest heroin. Det handlar också om depression, slag mot flickvännen, knivmord, knarkfyllda fickor på studentflaket, ångest, boende i trappuppgångar, grupptryck och det som präglat hans liv under åtta år. 
Jag lyssnade, frågade och berättade själv om mitt matmissbruk, anorexian som jag led av under tonåren. Han lyssnade och frågade han också. Vi möttes där. Pratade oavbrutet bland alla andra passagerare om våra erfarenheter av livet. Trots våra olikheter, så är ett missbruk alltid ett missbruk
 - och bland det värsta man kan vara med om. Känslorna är detsamma.
Sedan ringde hans flickvän. Hon grät i telefonen.
"Gumman, har du tagit dem då? Ja, tabletterna. Lugna ned dig, gumman. Lugn!",
 "Fan, men finns det ingen yoghurt hemma då? Ta dem med yoghurten. Måste vi köpa yoghurt?" sa han gång på gång i telefon till henne.
Plötsligt var vi framme vid min station och för att störa så lite som möjligt i hans samtal med flickvännen gled jag försiktigt förbi honom med min packning. Han brydde sig inte, han tittade inte ens upp.
Dörrarna gled upp, jag klev ut.
Det regnade och blåste, men det bekom mig inte. Det enda jag kunde tänka på var:
"Fy vad bra jag har det egentligen".

För några veckor sedan såg jag honom igen. Han satt och sov med huvudet i sin kupande hand på ett café i ett hektiskt Nordstan.
 Först gick jag bara förbi, men efter ett par meter kände jag hur fel det var, så jag vände och gick tillbaka mot honom igen. Tog tag i hans ena axel och skakade om honom lite lätt. Han vaknade till.
 "Är du okej?" frågade jag och såg honom i ögonen. Jag såg att det inte var okej. 
"Ja, ja, ja..." svarade han sömnigt. 
"Säkert?" 
"Ja!"
"Bra. Lova det...".
Sedan gick jag därifrån.
 Oavsett hur det går för honom, vad min roll betyder för honom i hans liv, vad han sa var sant eller ren och skär lögn
 – så gav det åtminstone mig en tankeställare. Att jag, återigen har det väldigt bra.
Och att knark är bajs.

           | 
LOGGA IN - BLI MEDLEM