Det bästa med att vara poet är att hänga skitmycket på Wikipedia. Och titta i jättemycket böcker. Just nu läser jag en om fiskar, två om astronauter och en om postkolonialism.

När jag var typ sju bast var min favoritbok en stor bok som heter Stora Djurboken. Massor av djurfakta: storleksjämförelser mellan blåvalar och elefanter och vilka djur som hoppar längst, har störst ögon, störst vingar. Alltihop illustrerat. Jag hittade boken igen förra hösten och blev överförtjust. Så borde böcker alltid se ut.

Ett uppslag jag minns tydligt från när jag var liten visade jämförelser av dom största havsdjuren. Den japanska jättekrabban är så stor att den kan ta ett kliv över en bil (fast det finns sällan bilar på havets botten). Men allra störst var en brännmanet.

Det finns en brännmanet på andra sidan jorden
lika stor som den här sängen
mjuk och len på ovansidan
undersidan bränner
trettio meter långa trådar
maneten fångar allt den känner

Ibland när jag gör workshops i skrivande så berättar jag om brännmaneten. Det känns på nåt sätt relevant, jag vet inte varför. Kanske för att alla, sjundeklassare som ABF-veteraner, blir lika förtjusta som mig över tanken på en brännmanet lika stor som en dubbelsäng, det hisnar ju! Håll i dig, det kommer mer: Bränntrådarna är lika långa som högsta höjden av Balder på Liseberg, och på bara ett par sekunder kan maneten dra upp trådarna så dom blir typ tre meter istället för trettio meter, rycka med sig småfiskar eller vad den nu har fångat. Som Uppskjutet, fast i vatten.

Och jag tänker att bra poesi är, precis som livet och kärleken och allt det där, precis som att vara fisken och bli uppryckt och inkastad och uppäten av någonting. Förhoppningsvis inte lika smärtsamt. Men ibland är det så smärtsamt.

Poesi (precis som naturkunskap!) föreställs kanske ofta vara lite tråkigt. Men det är ju precis motsatsen. Det är att utforska haven och rymden och samhällen och situationer efter det som KÄNNS.

jag vill få reda på alla dina trådar
fastän det gör ont, fastän jag är rädd
jag tror att det är just i den sekunden
som du fångar mig

Alla poeter sitter säkert inte på Wikipedia eller läser illustrerade naturböcker lika mycket som mig. Men jag har märkt att jag, som ofta skriver om politiska saker som är fucked up och som orsakar mycket smärta hos mig och dig och andra, blir väldigt lättad när jag utgår från till exempel brännmaneten eller ormarna eller astronauterna, för att det är lite grann att närma sig bakvägen. Att ducka för dom senaste debattartiklarna i ett visst ämne, lura alla meningsmotståndare, att INTE ta debatten utan börja prata om brännmaneter istället. Ibland är det precis det som behöver göras för att jag ska komma fram till helt nya slutsatser, nya strategier, nya argument eller sätt att tänka. Tack och lov för poesin!

Tack och lov för verklighetsflykten, för det är ibland överlevnad. Att syftet med en dikt inte alltid behöver vara att synliggöra en viss politisk poäng. Det kan också vara att fly till utopierna som byggs på vägen.

Ibland behöver vi så klart också hugga i med vad som behöver göras här och nu, namnlistan som ska skrivas på, linsgrytan att laga, styrelsemötet att fixa fika till, demonstrationståget att gå i, mejlen att skriva till föreläsarna och politikerna och journalisterna, vännen att trösta, konserten att arra, allt jag inte kommer på just nu, allt det där som är politisk aktivism (det är mer än vad vi tror). Verkligheten kommer alltid rycka tillbaka mig till ytan, som en fisk i en brännmanets trådar, varje gång jag läser på Facebook eller DN eller ETC. Det finns alltid nåt att ta itu med. Just därför måste vi ibland låta bli att ta itu med det. För vi ska hålla och orka tillsammans, länge.

Våra samtal var maneter i djuphaven
vi tände havsdjurens lampor
vi lät dom leka och föda varandras barn
tills alla bottnar lyste
och algerna var konfetti runt oss

           | 
LOGGA IN - BLI MEDLEM