Krönika: Jag vill inte vara en fluga på deras vägg

I vår tid av hyperindividualism tycker jag att vi ger bort för mycket av oss själva. Det som började med töntiga statusuppdatering på Facebook och gulliga bilder på Instagram har idag exploderat i hänsynslöst biktande podcasts. Ingenting är längre heligt. Ingenting är värt att behålla för sig själv när man lika väl kan försöka tjäna pengar på det. Detta är förvisso inget nytt. Min tidigaste iakttagelse av detta fenomen härstammar från 2010-talets YouTube, där min och många andras rekommendationsflöde fylldes med familje- och relationskanaler, som blandade intimt med alldagligt och tjänade feta pengar. Åsynen av detta satte redan lite äckel i mig då, men ung som jag var kunde jag inte sätta fingret på varför. Speciellt dessa småbarnfamiljskanaler gjorde mig extra obekväm. Handlingen var enkel, humöret glatt, allt var i sin ytlighet väldigt oskyldigt. De åkte till Disneyland, lekparker, affärer, vad som helst kvalificerade egentligen som en händelse värdig inspelning. Reklampengarna rullade på löpande band, för vem vill inte få sitt varumärke förknippat med familjekärlek? Men bör vi verkligen profitera på våra ungar, även om de till synes inte verkar ta skada? Bör vi sälja våra privatliv om vi har chansen? 

Det kanske är högst hycklande av mig att skriva något sådant, som sitter här och blottar det mesta och dessutom får betalt. Förvisso är det ju inte någon stor summa att prata om, ingen summa alls egentligen, men det räcker till ett par dosor snus, och det är ju alltid något. Och ja, det kanske är hyckleri, men iallafall tror jag inte att det i mitt fall går ut över någon annan, om det gör det får den personen gärna slå mig på pungen. 

Med podcastens uppkomst har världen bara sett en ökning av blottare. Det är inte samma försköning som från YouTube-eran. Den är mörkare, smutsigare, som tidigare nämnt hänsynslös stundtals; Din partners micropenis, den gången din morsa slog dig på käften, faktumet att du ångrar att du skaffat barn: vräk ur dig det, ingenting är för fult för att berätta i podcastens värld! Kanske är jag petig nu, förblindad av mitt förakt för podcastandet, för det är sant att jag mycket gärna läser om samma blottande saker hos mina favoritförfattare. Men jag unnar litteraturen och konsten detta privilegium. De tar något smutsigt och gör det vackert, de gör det med stil och elegans, och det är denna skicklighet i bikten som gör det hela möjligt. Poddarna saknar detta, jag unnar dem därför inte samma frihet. 

Det finns faktiskt ett specifikt exempel jag vill ta upp, vilket lade grunden till hela idén. Det var för någon vecka sedan som Logic, den amerikanska rappens syndabock sedan ett årtionde tillbaka, dök upp på min Instagram i tårar med sin farsa bredvid sig. Snyftande frågade han honom: “Hur kändes det att lämna mig väntandes där på trottoaren?” Jag kunde inte riktigt tro mina ögon, äcklet tog fäste direkt, jag hade precis bevittnat klimax av ett samtal där en son ställer sin frånvarande far till svars för sitt största barndomstrauma. Och var befann jag mig? På toa. Jag var först skeptisk till om det var på riktigt. Förvisso hade Logics fars svinighet inte undgått mig helt, Logic har tidigare beskrivit sin relation med sin far i både media och i sina låtar. Men jag blev ändå förvånad när jag såg att han gjort det hela till ett 90 minuters podcastavsnitt, tydligt titulerat ”I cried with my dad and confronted our trauma”. Var det verkligen nödvändigt? Jag menar inte själva samtalet i sig, men att offentliggöra det på detta flåsiga sätt? Räcker det inte att bearbeta något sådant bakom stängda dörrar? Är inte det också mer fördelaktigt för ett gott avslut? Och måste man verkligen tjäna pengar på precis allting? För det är precis det han gör. Lägligt avbryter han avsnittet strax efter det där med trottoaren för att göra reklam för en onlineterapi-sida; vilket förblir högst ironiskt! Denna onlineterapi-sida är för övrigt samma (BetterHelp) som för något år sedan åkte på stora böter för att de sålt vidare sina patienters känsliga information till Facebook och liknande. Men det roligaste i hela den här grejen är ändå att Logic precis i början av avsnittet nämner att de redan har vidrört dessa saker i ett långt och gynnsamt samtal dagen därpå. Det visar sig alltså att han först hade hållit det bakom stängda dörrar, men tillslut valt att föra det ut i ljuset ändå. Detta förstår jag inte riktigt. Jag kan köpa grejen med att detta kan vara något värt att belysa, då säkerligen många kan relatera till hans situation, men räcker det inte att bara fortsätta älta det i låtarna? Där blir det inte lika snuskigt, utan bara möjligtvis dåligt. 

Det hela påminner mig om Will Smith och Jada Pinkets sittning för något år sedan, där de dissekerade hennes otrohet framför kameran. Måste vi uppleva sådant i affekt, måste vi vara där när det händer? Jag avstår personligen, jag vill inte vara en fluga på deras vägg.