• Nu letar vi krönikörer

    Fixar du deadlines och har lite på hjärtat är du rätt person. Läs mer +
  • The Bongo Club på turné!

    12 500 kilometer, 28 konserter, 10 länder, 4 boråsare, 1 bil. Läs mer +
  • Musik Direkt 2015

    Alla musiker mellan 13-21 år, soloakter som band, i alla musikaliska genrer... Anmälningsdags! Läs mer +
> <
  • 1
  • 2
  • 3
  • TEXT - When you work in retail

    There comes a time in everyone's life, when all you… Läs mer +

  • MUSIK DIREKT - Anmälan

    Anmälningsdags till Musik Direkt 2015! Läs mer +
  • K-PENGAR - Beviljade stöd

    Beviljade stöd 2009-2014. Klicka på respektive projekt för mer info. Läs mer +
  • TÄVLING - Avslutad

    Grattis Carlyle Fernandes, du och en vän kollar Krunegård på… Läs mer +
  • 1
  • Alla
  • Dans
  • Film
  • Foto
  • Konst
  • Musik
  • Musikdirekt
  • Slöjd
  • Tavling
  • Teater
  • Text
  • Tävling
  • övrigt
  • Senaste
  • Titel
Se mer Håll SHIFT nedtryckt för att se alla se alla

En vacker, soldränkt februaridag satt jag och min tredjedelskusin Cecilia på ett fik i Borås och såg ut på den molnfria, cyanblå himlen som några timmar senare skulle börja mörkna och ersättas av eftermiddagens oundkomliga mörker. Cecilia har just tagit studenten från sitt gymnasium i Schweiz, och väntade efter det, fullt förståeligt, två hela dagar innan hon flydde landet av choklad och urverk för gott för att bosätta sig i långa gurklandet Sverige. Cecilia pratar svenska som förstaspråk och vi har aldrig haft några svårigheter med att kommunicera med varandra. Men efter att ha suttit en stund och tävlat om vem som kunde stjäla mest från den andres bakverk och ändå verka artig (inspirerat av Tiffany Persson, naturligtvis), började vi (läs: jag) inse att det trots vår språkliga gemenskap finns någonting som kommer att skilja oss åt i åratal framöver. Den Svenska Ironin, och nu ska vi prata om den.

Det här kommer förmodligen att bli en ganska raljerande krönika, och eftersom jag inte har några källor eller citat att tryggt luta mig tillbaks på bör den tas med en grävmaskinsstor nypa salt, men I som beträder infekterad mark må tidvis finna guld, heter det ju (från och med nu heter det så i alla fall), så håll till godo.

Sverige, med sin långt framskridna och utvecklade internetkultur, har en fantastisk relation till fenomenet ironi. Henrik Schyffert pratar i sin utmärkta föreställning The 90s: Ett Försvarstal om hur ironin blommade upp i början på 1990-talet som en sorts social fluga för ungdomar och unga vuxna. Man blandade sarkasm med skämtsamhet och utvecklade så ett sätt att interagera som snart skulle bli självklart för gemene man. Men under föreställningens gång blir det uppenbart att ironin i sig måste utvecklas för att inte stagnera, vilket till slut resulterar i att precis allting blir ironiskt! Och när man inte kan skilja på vad som är ironi och inte blir det plötsligt mycket svårare att fundera problemfritt i sociala sammanhang. Schyffert avslutar showen med att konstatera att ironibegreppet till slut likt it-bubblan spricker, och lämnar 90-talet bakom sig som någon sorts förvirrad och bruten grupp människor som måste använda början av 2000-talet till att återställa den sociala ordning som var och få ordning på vad som egentligen var på skoj och vad som inte var det.

Men man ska aldrig ropa hej för tidigt. Nazismen försvann inte bara för att Hitler sköt sig själv, och ironin försvann inte bara för att 60-talisterna gav upp. Ironin lämnade ett frö efter sig, ett frö planterat i varje individ född under seklet innan millennieskiftet. Och nu börjar det visa sig.

När jag skulle försöka förklara Den Svenska Ironin i korta drag för Cecilia (efter att ha varit ironisk och hävdat att jag under ett blodprov i veckan blivit av med fyra liter blod och på så sätt lurat hennes stackars schweiziska, bättre funtade hjärna) insåg jag att fenomenet vid närmare eftertanke sträcker sig långt bortom det medvetna valet. Ironin sitter så djupt inrotad i 90-talisten att vi inte ens inser vidden av den, och det har i sin tur dolt en fruktansvärd sanning:

En 90-talist kan säga precis vad som helst, och mena precis vad som helst. Ironins utveckling slutade inte bara för att man på 90-talet slutade pressa den till nya nivåer. Precis som Skynet, HAL och en miljon andra artificiella intelligenser blev den istället självmedveten, och har nu vuxit sig så omfattande och stark att den vare sig vi vill eller inte gömmer sig i varenda mening i varenda konversation i för. Tänk till exempel vad frasen "Snygga byxor", kan innebära. Ett till synes harmlöst uttalande, som i vanliga fall borde betyda exakt vad man antar att den betyder. Sen kom 90-talisten. Och skiten träffade fläkten. Utan grundläggande bakgrund om personen som uttalar den så kallade komplimangen kan nu den tvåordiga meningen plötsligt betyda i princip vad som helst. Det skulle kunna betyda att byxorna är fula, att personen har en kaffefläck på ena fickan, att personen har en skjorta som matchar byxorna, att personen har en skjorta som inte matchar byxorna, att det är kallt ute, att det är varmt inne, att det är krig, att det är fred, att jorden kommer att gå under eller något fullständigt annat! Allting kan betyda allting! Och vi har kommit hit utan att vi ens har varit medvetna om det! Ironin finns överallt! Och social kompetens handlar plötsligt inte längre om att säga rätt saker vid rätt tillfälle – utan om att tolka saker rätt vid rätt tillfälle! Detta är fruktansvärt, säger somliga. Hur ska man någonsin kunna veta säkert? Vem bestämmer egentligen vem som menar vad när? Kan man vara så ironisk att man plötsligt blir allvarlig igen? Kan man ens vara allvarlig längre? Hur bygger man relationer om man aldrig kan veta om den andre verkligen är seriös?

Med allt detta i bagaget har jag (ironiskt nog) bara en sak att säga: Jag säger att ironin är fantastisk. För om allting kan betyda allting, måste man väl ändå alltid kunna utgå från att allting är precis som man vill ha det?

Men jag kanske bara tänker lite för mycket på saken.

Nu ska jag åka till Borås, och om jag spelar mina kort rätt kan jag nog ha snott åt mig åtminstone halva Cecilias kladdkaka innan hon ens hunnit en fjärdedel in på min hallonpaj. Vi hörs!


 

           | 
LOGGA IN - BLI MEDLEM